Bra Deckare

”Hypnotisören” är en sällsam uppenbarelse: en svensk thriller på hög internationell nivå. Intrigen är smart, effektiv, överraskande. Berättelsen drivs skickligt, raffinerat och pulserande framåt. Stilen är skärpt, övertygande, nyanserad.

Kristianstadsbladet

Man kan bara hålla med – det är verkligen så strålande bra!

Men varför skitsnackas det egentligen om boken? Beror det på pseudonymen eller hajpen eller den gamla misstänksamheten mot Bonniers?

Har just läst Hypnotisören. Var väl ok men det som störde mig väldigt mycket var att berättelsen egentligen består av två delar som bara yttligt sammanhänger. Den första (lilla) delen med den skadade pojken är spännande i sig men bara anledningen till att utforska den andra (stora) delen med hypnotisörens förflutna (vilket är också spännande i sig). Läsaren lämnas i sticket när det gäller den skadade pojken och får aldrig hjälp att smälta det fruktansvärda. Helt plötsligt kastas läsaren in i en helt ny hemsk historia. Det är bara förvirrande och orättvist mot läsaren. Dessutom okänsligt av författaren / författarna.
För övrigt kan den/de som skrivit boken inte bestämmer sig om den/de vill vara Stieg Larsson (definitivt inte) eller Åsa Larsson (definitivt inte).
Jag tippar på någon journalist från Aftonbladet eller Expressen. Språket låter så där ibland.

Tyvärr gick jag på jippot som varit runt denna bok…ledsen men det var det pinsammaste deckare jag läst…

Oj, vilket skitbok! Krystat så kallat Normalt beteende från vissa karaktärer, irrationellt utan att utvecklas från andra och icke-analyserad psykopati från åter andra. Dålig research dold i floskelspäckat språk. Helt klart skriven med tanke på filmduken. ”Ja, det här är Erik Maria Bark” svarar en av huvudpersonerna i sin egen telefon. Ehmmm… Och hans sambo Simone har en kåt affär medan hennes son är kidnappad av sadister. Och varför den här Josef egentligen gjorde som han gjorde utreda aldrig, utan drunknar i bokens parallellberättelse. Mycket märkligt. Och allt är misch-mascigt skrivet, tåtarna sys inte ihop och de moderna fördomarna (dvs de som skall VERKA som att de INTE är fördomar!)frodas i kapp med splattrande blod, överdrivna reaktioner (varför ”skrattar” obducenten medan han obducerar?) och, liksom Stieg Larsson, ”skeva och bleka” leenden.

Författarparet bakom pseudonymen ”Lars Kepler” har läst manualen för deckare lite för bokstavligt. Hypnotisören innehåller därför det mesta; bestialiska mord, kidnappning, psykopater sex och otrohet, och i allt detta klafsar klischeartade karaktärer runt och agerat irrationellt och ologiskt. Dessutom döpta till fåniga namn som ideligen ska nämnas i sin helhet. Heter man ”Erik Maria Bark” så svarar man väl inte med hela detta knasiga namn i telefon, eller när man presenterar sig.
Heter man Simone så kallas man troligtvis inte heller för ”Sixan”.

Historien spretar på ett amatörmässigt sätt och olika håll och innehåller bihandlingar som får berättelsen att tappa fokus. Handlingen bärs också till stora delar fram genom dialoger, vilket ger en känsla av att läsa ett manus snarare än en bok. Mest irriterad är jag på att den inledande historien fick ta så överdrivet stor plats när det sedan visare sig inte ha bäring på resten av handlingen.
Jag känner mig också irriterad på mamman bestämmer sig för att vara otrogen med en konstnär, strax efter att hennes blödarsjuka son kidnappats (!). Hur tänkte ”Lars Kepler” här egentligen? Samtidigt var pappans otrohetsaffär tio år tidigare helt irrelevant och fungerade bara som ännu en ursäkt att beskriva ett samlag.

En annan ytterst tramsig bihistoria är den så kallade Pokemon-ligan bestående av barn i åldrarna 6-13 i Sundbyberg, vars ledare går ett absurt öde till mötes i en Stockholmshamn. Eller sonens tre år äldre flickvän som återkommer flera gånger i boken utan att bidra med ett dyft till historien.

Slutet tar dock priset när den svårt medtagne, utsvultne, nedkylda och blödarsjuka sonen, blott 14 år gammal, lyckas få igång en buss som han inte bara rammar slutscenen med utan hela bokens redan naggade trovärdighet.

Köp den inte! Låna den.