Att plåga sig igenom en text
Då och då hamnar i händerna en bok som man inte alls kommer igång med. Det kanske inte är boken i sig som är dålig, temat eller stilen passar inte mig. Hursomhelst så fångar den inte mitt intresse. Ska man då fortsätta att läsa? För många år sedan så plågade jag mig igenom texten ändå. Att ge upp en bok var liksom inte min stil – klart att det skulle gå att ta sig igenom. Så fortsatte jag dag efter dag, vecka efter vecka, kanske månad efter månad… samma bok som jag aldrig blev klar med. Så hittade jag något som var mer intressant. La den intressanta boken kanske på hög för senare läsning, eller började läsa den parallellt med den där boken som var så seg. Och fick dåligt samvete för att jag aldrig blev klar med den första. Eller dåligt samvete för den nya, mer intressanta, som låg och samlade damm.
Numer har jag slutat med det där. Har inte en bok fångat mitt intresse inom rimlig tid så lägger jag den åt sidan. En sådan bok är t ex Maria Ernestams ”Kleopatras kam”. Baksidestexten verkar lovande:
”Jag har ett uppdrag åt er. Jag vill att ni ska mörda min man.
Anna, Mari och Fredrik, vänner sedan länge och alla i behov av förändring i livet, bestämmer sig för att starta ett företag tillsammans. Affärsidén är lika enkel som genial:
Kleopatras kam – företaget som löser alla dina problem.
Deras samlade kompetens är imponerande och det blir en omedelbar succé. Människor söker och får hjälp, med allt från skattedeklarationer till middagsbufféer och inredning.
Men en dag dyker en äldre kvinna upp på kontoret med en märklig förfrågan: Jag har ett uppdrag åt er, säger hon. Jag vill att ni ska döda min man. Och hon är beredd att betala bra till den som hjälper henne.”
Intrigen låter som sagt lovande, men texten förmår inte att fånga mig. Maria Ernestam har fått många bra recensioner, även för denna bok, men det hjälps inte. Jag kan inte komma in i den, jag tycker att personerna är alltför ytligt tecknade och texten emellanåt omständlig.
Jag lägger boken ifrån mig efter de första fem kapitlen och är i alla fall nöjd med att jag inte köpt den, utan bara lånat den. Den behöver inte samla damm i min bokhylla.
Jag brukar också försöka läsa klart en bok jag har påbörjat, men ibland går det bara inte. Senast var det ”Den ofrivillige kommunisten” av Colin Cotterill som är den absolut segaste och ointressantaste boken jag läst på länge. Till slut gav jag upp.
Nu har jag lovat mig själv att inte fortsätta läsa en bok som inte lyckas fånga mig efter några kapitel. Livet är för kort för att slösas bort på dålig litteratur när det finns så mycket annat som är bra och som förgyller ens vardag.
Jag hade samma problem med Ernestams när jag läste den för inte så länge sedan. Just den boken är riktigt seg i början men hämtade sig såpass i den sista tredjedelen att jag ändå tyckte bra om den.
Så även om man kanske missar mycket bra text när man lägger böcker ifrån sig så tycker jag att en riktigt bra bok borde vara bra från början till slut. Så man kanske inte missar några bra böcker… Jag velar som vanligt
Så jag kanske gav upp för tidigt… Men det finns så mycket att göra, och det finns så mycket att läsa. En författare måste då ha en fängslande text redan från start. Och då menar jag inte nödvändigtvis att texten måste innehålla en spännande intrig, textbehandlingen i sig kan vara fängslande.
När jag var yngre fick jag också dåligt samvete om jag inte läste ut en bok men nu struntar jag i det. Livet är för kort och det finns så många bra böcker som väntar på att bli lästa:-)
Ja, man inser ju äldre man blir att strunta i oviktiga saker. T ex böcker som inte förmår att gripa tag i en direkt.
Det skall mycket till för att jag skall lägga ifrån mig en bok för all tid framöver. En del böcker kan bli liggande länge innan de läses ut men de flesta läser jag ut förr eller senare. Kanske för att jag anser att jag måste ge hela boken en chans innan jag skriver något om den på Pocketblogg. men om en bok är riktigt riktigt urusel så händer det att jag slår ihop den och glömmer bort att jag ens har försökt.