Historien spretar på ett amatörmässigt sätt och olika håll och innehåller bihandlingar som får berättelsen att tappa fokus. Handlingen bärs också till stora delar fram genom dialoger, vilket ger en känsla av att läsa ett manus snarare än en bok. Mest irriterad är jag på att den inledande historien fick ta så överdrivet stor plats när det sedan visare sig inte ha bäring på resten av handlingen.
Jag känner mig också irriterad på mamman bestämmer sig för att vara otrogen med en konstnär, strax efter att hennes blödarsjuka son kidnappats (!). Hur tänkte ”Lars Kepler” här egentligen? Samtidigt var pappans otrohetsaffär tio år tidigare helt irrelevant och fungerade bara som ännu en ursäkt att beskriva ett samlag.

En annan ytterst tramsig bihistoria är den så kallade Pokemon-ligan bestående av barn i åldrarna 6-13 i Sundbyberg, vars ledare går ett absurt öde till mötes i en Stockholmshamn. Eller sonens tre år äldre flickvän som återkommer flera gånger i boken utan att bidra med ett dyft till historien.

Slutet tar dock priset när den svårt medtagne, utsvultne, nedkylda och blödarsjuka sonen, blott 14 år gammal, lyckas få igång en buss som han inte bara rammar slutscenen med utan hela bokens redan naggade trovärdighet.

Köp den inte! Låna den.