Dagger-priserna delas ut av engelska The Crime Writers Association och är något av det finaste man kan få som till engelska översatt deckarförfattare. Juryns för årets International Dagger säger om Nattfåk: ”Four plot strands whorl around the vortex of an unexplained death. It is impossible to reduce this mysterious novel to ghost story, a police procedural or a gothic tale.”

Alltfler tv-deckare ligger på 1,5 – 2 timmar. Tycker inte att alla håller för det formatet. Högre tempo tack!

Från bokens baksidestext:

Bricken Hansson, 24-årig TV-reparatör i Ljusdal, får i uppdrag att montera webbkameror runt Dellens stränder. Kamerorna ska ingå i något som kallas DELLENÄVENTYRET men hon tycker sig inte kunna lita på mannen som ligger bakom och hon kräver därför betalning i förskott.

Erik Båtsman, arbetslös riksspelman från Delsbo, blir anlitad i samma projekt. Inte för att spela fiol, men för att komplettera Brickens webbtekniska installationer med skyddande vindfång. Erik är adoptivbarn från Guatemala, indian som han påstår själv, och Bricken blir allt mer intresserad av honom på det personliga planet.

Successivt går det upp för Bricken vad projektet egentligen handlar om. Det som från början framstår som en möjlighet att tjäna pengar visar sig vara en väg till ond bråd död.

Det är en intressant berättelse som Leif Woxlin har vävt ihop, där gammalt blandas med nytt, internetspel med de djupa hälsingeskogarnas mystik. Därtill kryddat med influenser från Afrika och även från indianer. Som deckare då? Tja, ingen nagelbitare men ett hederligt hantverk där man tydligt kan se scenerna framför sig. Händelserna i skogarna runt Delsbo och sjön Dellen får tankarna att gå till ungdomsdeckare från 50- och 60-talen. Skulle nog passa bra som hyfsad deckare i tv.

För oss som bryr oss om även hur en bok ser ut rent fysiskt och inte endast innehållsmässigt är det tråkigt hanterat av de förlag som gör ”sämre” böcker. De böcker som jag vill spara i bokhyllan vill jag ska hålla för läsning ett stort antal gånger och hålla bladen vita i många år. Kanske blir det i framtiden så att de inbundna böckerna blir riktigt inbundna böcker  igen, medan läsplattorna tar över pocketbokens roll?

Numer har jag slutat med det där. Har inte en bok fångat mitt intresse inom rimlig tid så lägger jag den åt sidan. En sådan bok är t ex Maria Ernestams ”Kleopatras kam”. Baksidestexten verkar lovande:

”Jag har ett uppdrag åt er. Jag vill att ni ska mörda min man.

Anna, Mari och Fredrik, vänner sedan länge och alla i behov av förändring i livet, bestämmer sig för att starta ett företag tillsammans. Affärsidén är lika enkel som genial:

Kleopatras kam – företaget som löser alla dina problem.

Deras samlade kompetens är imponerande och det blir en omedelbar succé. Människor söker och får hjälp, med allt från skattedeklarationer till middagsbufféer och inredning.
   Men en dag dyker en äldre kvinna upp på kontoret med en märklig förfrågan: Jag har ett uppdrag åt er, säger hon. Jag vill att ni ska döda min man. Och hon är beredd att betala bra till den som hjälper henne.”

Intrigen låter som sagt lovande, men texten förmår inte att fånga mig. Maria Ernestam har fått många bra recensioner, även för denna bok, men det hjälps inte. Jag kan inte komma in i den, jag tycker att personerna är alltför ytligt tecknade och texten emellanåt omständlig.

Jag lägger boken ifrån mig efter de första fem kapitlen och är i alla fall nöjd med att jag inte köpt den, utan bara lånat den. Den behöver inte samla damm i min bokhylla.

Vi som har läst Mankell senaste om Wallander, tror ju inte att det kommer någon mer Wallanderbok i alla fall. Läs artikeln här, läs om senaste Wallander här.